Jag är som en fasad,jag låtsas som om inget berör mig,jag vissla glatt vidare som ingenting.
Men det är bara en fasad,och som alla fasader gör till slut,spricker jag.
Jag försöker måla och pusta min fasad,men till slut spricker den ändå,fast jag tycker att jag underhöll den så bra. Nu har den spruckit,och jag hatar det!
Mitt liv skulle inte bli så här? Eller? Detta var INTE det jag drömde om som barn.
Mitt liv är inte värt någonting,inte nu när min fasad har spruckit!
Den har spruckit några gånger förr,men även om man putsar och målar,så spricker den ändå till slut!
Allt måste göras om från grunden.
Och jag vet,att jag kommer att måla upp den igen,och glatt vissla vidare,för det är så jag gör.






/sprucken...